Vägskäl 

 

 Efter att läst Gidlunds blogg med tårar längst kinderna vid några tillfällen och storgråtigt till hans  första bok borde jag insett att I kroppen min – Vägskäl inte var en lämplig bok som sällskap på tåget. Tanklöst och lite orutinerat, men jag ska bättra mig nu när jag efter några månader av bilkörning ånyo pendlar med tåg. 

I kroppen min – Vägskäl är avslutet på Kristian Gidlunds utelämnande texter om sin förlorande kamp mot cancern. Det är en smärtsam men tänkvärd samling texter. 

Just denna bok är i sig själv inte speciellt bra men den är ett fint avslut på bloggen, sommarprat och den första boken. Jag är berörd, fäller en liten tår och tacksam för att få delat hans upplevelse och kamp.

Som med den första boken fegar jag ur och fixar inte att betygsätta boken. Men om du inte tidigare stiftat bekantskap med Kristian Gidlund skulle jag råda dig att hoppa denna bok för i sig själv är den ganska osammanhängande. Börja istället med hans första bok, I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början.

59 (av 365): 298 Suddig

  Det senaste året har handlat väldigt mycket om att hitta balans i vad jag gör och hitta mellanvägar till hur jag ska göra saker och ting. Har stundvis haft oerhört höga krav på mig själv och tyckt att jag måste prestera. När jag inte fixar att ligga på högsta växel är det lätt att jag inte gör något alls. Men som sagt jag försöker lära mig på att hitta balans och att erkänna att man inte alltid måste vara på topp. Då bloggen och fotoutmaningen inte riktigt hunnits med i den omfattning jag velat har jag funderat mycket på om jag ska fortsätta eller inte. Det är tankegångar som fanns hos mig redan under hösten. Men efter att övervägt med mig själv har jag kommit fram till att foto och blogg är något jag vill ha i mitt liv, som ger mig bra input och utmanar mig att tänka i större banor. Nu ska jag bara hitta en metod så att det får tid och plats i tillvaron på ett sätt som inte stressar mig och ger mig dåligt samvete.

Ett litet extra tack till Tantaugusta som genom en kommentar förra veckan påminde mig om att jag saknat min blogg, era kommentarer och utmaningen att ta bilder. Därför måste självklar min första bild i fotoutmaningen på länge vara en magnolia. För er som ”känner” mig vet ju att magnolia är något av det bästa jag vet. Om jag bodde i hus vore det självklart att plantera en magnolia på min tomt. Nu bor jag ju i lägenhet och det är tveksamt om en magnolia gör sig i en kruka. Men förra lördagen sprang jag på en liten magnolia i kruka till en billig peng. Jag hörde hur den viskade till mig, köp mig, köp mig…Det gick inte att motstå så på vinst och förlust har jag blivit med magnolia. Bilden är ju inte bra, helt suddig men jag var så lycklig över mitt inköp att jag nog darrade lite på handen då jag skulle föreviga inköpet på sociala medier ;-)

Charmig feel-good

 

 Ibland behövs lite hemtrevlig feel-good läsning, ett av de bästa valen för att få den typen av underhållning är Lucy Dillon. Hennes böcker kanske inte är högkvalitativ litteratur men de rymmer ett stort mått av charm, gemenskap, hemtrevnad och välbehagskänsla. 

Hennes senaste på svenska är Hundra omistliga ting. Gina Bellamy är en samlare av rang, svårt att göra sig av med saker. Dock tvingas hon till en storrensning av sitt liv, separation från maken leder till att hon tvingas lämna deras stora hus och allt utrymme för små och stora saker. I och med flytten till en betydligt mindre lägenhet bestämmer hon sig för att en gång för alla göra upp med sitt förflutna och även rensa bland sina saker. Målet är att hon bara ska spara hundra betydelsefulla ting.

Det här är en bok som är precis som jag förväntat mig, hemtrevlig och charmig med små söta poänger. Eftersom det är en djupdykning i Ginas liv blandas nutid och dåtid vilket stundvis blir lite rörigt. Det är ganska många parallella historier men på slutet vävs de ihop och bildar en helhet. Det här är inte en av Lucys bästa böcker men den är tillräckligt underhållande för att jag vill rekommendera den.

Jag är underhållen och nöjd medan jag läser. Helt klart en bok som hade varit ett perfekt sällskap en varm sommardag vid strandkanten. Att höra vågskvalpet, lite sand mellan tårna skulle vara den perfekta inramningen för att erhålla den ultimata feel-good känslan.

Lucy Dillon – Hundra omistliga ting får betyg 3

Undvik denna bok

  Att recensera böcker är något jag tycker är väldigt roligt. De senaste tre åren har jag ju skrivit om alla böcker jag läst, vilket för det mesta är väldigt nöjsamt och en bra summering för min egen del. Men någon gång då och då kommer jag över en bok som får mig att fundera på om jag verkligen ska skriva om alla jag läser. Självklart infinner sig denna känsla när jag läst något riktigt dåligt. Att skriva omnämnande med negativ klang är svårt och jag tycker allt lite synd om författaren vars alster jag sågar. Men för att utvecklas krävs ju även negativa omdömen.

Som ni säkert förstår av inledningen är jag inte imponerad av den senaste bok jag läst, Carin Hjulström, Irene Panik. Tyvärr är det här en extremt fånig och glyttig bok enligt min mening. Det gav mig ingenting att läsa denna bok. Det är när jag får en sådan här i min hand som jag är tacksam för min höga läshastighet, det blev därigenom inte så många timmar av mitt liv som jag slösade bort. Visst det fanns poänger, humor och visst underhållningsvärde men det finns så många fler bra böcker i världen att ni inte bör slösa er tid med Irene Panik.

Vad handlar då boken om, ja Irene lever sitt liv med man och barn på landet. Hon slavar för att familjen ska ha det bra men en dag tröttnar hon på allt och drar iväg på en turné. Under sin resa möter hon diverse udda personligheter som alla på ett eller annat sätt påverkar Irene. Till viss del finns det likheter med Hundraåringen.

Min rekommendation är att ni spar er tid och pengar på att inte läsa denna bok.

Carin Hjulström – Irene Panik får betyg 1.

Lättsamt relationsdrama

IMG_4569Efter alla deckare och spänningsromaner var det dags för ett avbrott och en helt annan genre, ett relationsdrama, Hon som älskade honom av Sara Kadefors.

Malena är uppväxt med sin något annorlunda mamma. Uppväxten har präglat henne till att föredra ordning och struktur. Hennes starka känsloliv gör henne något otrygg i stadsmiljö. För att komma bort och få lugn och ro hyr hon en stuga ute i ingenmansland. Dock störs hennes cirklar av hyresvärden, Nathan, och hans familj. Utan att Malena riktigt förstår hur det gått till är hon engagerad i relationer hon aldrig kunde drömma om.

Det här var en trevlig motvikt mot alla deckare om än lite glyttig och enkel läsning. Det är hemtrevligt, charmigt och stundvis underhållande. Sara Kadefors är bra på att gestalta sina karaktärer, hon beskriver vanliga människor men med levande fel och brister. Som sagt det här är en underhållande bok som ger bra sällskap för en stund men kan inte betraktas som något större litterärt mästerverk. Det här är en sådan där lättsam bok som är utmärkt för semesterresan.

Sara Kadefors – Hon som älskade honom får betyg 3

Triss i deckare

Under påsken hade jag en riktig läsarhelg, avverkade den ena deckaren efter den andra. Inför ledigheten var jag på biblioteket och hämtade hem en stor och tung hög med böcker. Än en gång måste jag konstatera att bibliotek är en fantastisk inrättning, helt klart något jag gärna låter mina skattepengar gå till. Förutom min nyhämtade hög böcker har jag varit inne och reserverat en drös med böcker som kommer under senvåren.

IMG_4552Först ut vart Lars Keplers senaste, Stalker. Jag har alltid varit lite ambivalent till Kepler. Några av dem har varit riktigt bra medan andra inte fängslat mig speciellt mycket. Därför är aldrig mina förväntningar speciellt höga när jag börjar läsa deras böcker. I Stalker ställs polisen inför en obehaglig upptäckt då de får filmsnuttar som övervakar kvinnor i realtid. De måste hitta platsen och kvinnans identitet innan hon avlider. I boken stiftar vi bekantskap med nya och gamla bekanta inom polisen.

Många i min omgivning har varit överförtjusta i denna bok men jag är mer neutral i mitt omdöme. Boken funkade bra som förströelse och sällskap under några timmar men tyvärr lämnar den intet bestående intryck hos mig. I ärlighetens namn har den mer eller mindre redan fallit i glömska. Nu ska man väl inte lägga för mycket fokus på hur länge en historia består i minnet vid betygsättning för ibland kan en kortvarig upplevelse vara minst lika bra som en som stannar kvar. Medan jag läste var jag underhållen men jag är glad att det är en bok jag lånat på biblioteket för jag tycker inte den var så bra att jag tvunget vill rekommendera andra att läsa den.

Lars Kepler – Stalker får betyg 3

IMG_4564Nästa bok jag gav mig i kast med var Mari Jungstedt nya bok i samarbete med Ruben Eliassen, En mörkare himmel. Boken utspelar sig på Grand Canaria. En ung kvinna hittas död och kroppen är arrangerad likt ett känt konstverk. Den svenska journalisten Sara Moberg, som bor med sin familj på ön, engagerar sig i fallet. Tills in hjälp i privatspanningen får hon den förre detta polisen Kristian Wede som nyligen anlänt till ön för tjänstgöring på konsulatet. Det första dödsfallet är bara början på en serie mord som överrumplar polisen.

Vad ska man säga, det här är en dussinproducerad bok i samma klass som kiosklitteratur. Underhållande för stunden, tilltalar den stora massan men i ärlighetens namn inte speciellt bra. Historien är tunn både till sidantal och innehåll. Lättläst och snabbt avklarat. Det här är en perfekt semesterbok att ha med på resan. Lagom ansträngande för solstolen. Jag är glad att jag lånat den på biblioteket och inte lagt några pengar på boken. Jag kan inte tycka att den på något sätt skulle vara värd sitt fullpris.

Mari Jungstedt & Ruben Eliassen – En mörkare himmel får betyg 2.

IMG_4568Den sista deckaren för påsken blev Camilla Läckbergs senaste Lejontämjaren. Det känns tryggt och behagligt att återvända till Fjällbacka och de välkända karaktärerna som huserar där. För en tid sedan försvann en ung flicka från grannskapet och polisen stod maktlös, det fanns inga spår att gå på. En dag blir en ung flicka påkörd av en bil då hon kommer springande ut från skogen, det är den försvunna flickan som återfunnits. Som vanligt i Camillas böcker vävs nutidshistoria samman med gamla tragedier.

Jag måste säga att detta var en bok jag med stor inlevelse gav mig i kast med. Jag var fängslad från början och det känns välskrivet. Underhållning av god kvalité, vilket glädjer mig då jag upplevde Camillas näst senaste bok som slarvig och inte speciellt bra. Lejontämjaren kan jag varmt rekommendera er att läsa. Jag fann den riktigt bra och nöjsam.

Camilla Läckberg – Lejontämjaren får betyg 4