Bok 29 för året

För er som följt mig och mina recensioner under en tid kommer det nog inte som en överraskning att jag gillar svenska deckare. Ann Rosman är en av dem jag läser allt av. Gillar henens förmåga att bygga sina historier runt en historisk händelse som får avtryck och påverkan på nutid. Så fort henens nya, Vågspel, fanns att reservera på biblioteket satte jag upp mig.

Vågspel har sin början i ett krigsfartyg som tidigt 1900-tal förliste utanför Orkneyöarna. Många har försökt bärga och undersöka skeppet under åren men det är omhuldat med mycket hemlighetsmakeri. I nutid hittas en segelbåt på driv utanför öarna. Båten saknar manskap och den svenska polisen kopplas in på ärendet då ägaren är svensk.

För att vara helt ärlig är detta en av de sämsta böcker jag läst. Den fångar mig inte, är seg, tråkig och fruktansvärt långsam. Rent krasst är det slöseri med tid och energi att ta sig igenom denna bok. Det smärtar mig att skriva denna recension för som sagt tidigare har jag haft väldigt stor behållning av Ann Rosmans böcker. Jag tror och hoppas att detta bara är otur i arbetet. Då de tidigare böckerna varit läsvärda är jag villig att ge hennes kommande böcker ännu en chans. Men Vågspel lägger jag till handlingarna och kommer aldrig mer att ödsla någon tankeverksamhet åt denna trista bok.

Det finns för lite tid och mycket bättre böcker för att slösa tid på Vågspel!

Ann Rosman – Vågspel får betyg 1